cajsasundstrom

sitter med ett tomt dokument framför mig och jag vet inte hur många gånger jag har sett markören blikna. jag är tom på ord. det var länge sen jag mådde såhär dåligt. jag vill bara gräva ner mig och inte komma tillbaka. tårarna rinner ner för kinderna som dom inte gjort på länge.

hur kan allt vara så orättvisst?